Sanningen gör ont men lögnerna gör ännu ondare.

Varför har vi så svårt för att säga sanningen? Lögnerna svider faktiskt mer, även om vi tror att det är en sanning. Sanningen kommer alltid fram och ibland som en smäll i ansiktet, men det är inte sanningen som gör ont utan det är lögnen man levt under som känns. Hajjar ni?

Jag tar hellre smällen direkt än att gå runt och leva i en lögn.
 - Nej, min pojkvän har inte med detta inlägg att göra!