Pappa

Suttit och tänkt på en sak i några dagar och det är tankar om min far.
Jag har nästan alltid försvarat honom då jag var yngre, lyssnat på alla han lögner och sett alla steg han har tagit i sina kriminella banor. Har också sett alla hans framsteg, sett hoppet i hans ögon, sett viljan han hade om att bli Clean och fri från dessa faror, men också sett personerna runt om kring honom som klankar ner på honom, säger hur mycket han kommer misslyckas, säger hur en dålig människa han är. Jag har varit förbannad på dessa människor, velat slita dom i stycken. Detta har gjort att han efter varje månad som en Clean människa så går han tillbaka till monstret han egentligen inte vill göra. Han har känt att han endast duger som Micke då han inte är sig själv. Då han är den där mördande pundar farsan som aldrig träffar sina barn.

Jag försvarade honom jämt, t.o.m valde honom framför mina bröder i Märsta. Försvarat honom inför min mamma även om jag vet att min pappa ALDRIG fanns där på mina födelsedagar, julafton, nyårsfiranden och mycket annat. Istället har han varit ute och ränt med vapen i handen och pulver i nästan, eller suttit inne på kåken och ätit prinskorv med människor som kommer bli hans nästa vänner, hans nästa kriminella vänner som när han kommer ut kommer ta med honom på ännu mer idiotiska saker. Jag försvarade alltid min pappa även om jag visste att han slog sina tjejer, för han var ju trotts allt min pappa och tyvär kommer han alltid vara det.
 
Förra sommaren fick jag nog, fick nog på att gråta blod för honom, efter förra sommaren slutade jag försvara honom. Jag slutade med allt detta då jag fick se han så pundad att han t.o.m höjde sina nävar mot mig och de han gjorde mot mina mycket saknade katter som var som mina barn. Jag har aldrig sett mer ilska och sorg i någon ögon än vad jag gjorde i hans. Min pappa har sabbat mig, min pappa har gjort att jag har förlorat all tillit till människor som står mig nära eller vill stå mig nära. Har istället börjat göra som han, stöta bort alla som vill mig gott. Min pappa har sabbat mig så mycket att jag knappast längre vågar gå ut och göra helt normala saker. Min pappa har traumatiserat mig så jävla mycket att jag t.o.m blockerat bort halva min barndom, kommer helt enkelt inte ihåg allt och jag börjar mer och mer för varje dag minnas allt fler saker som han gjort och de gör min ännu mer förbannad. Men de som gör mig mest arg är  att han aldrig någonsin under hela sitt misslyckande liv kommer att bli den pappan han en gång var då jag var en väldigt liten tjej, visst. Pulvret och våldet fanns fortfarande i hans näsa och i hans nävar men han fanns ändå där för mig då jag bodde hos honom varannan helg. Nu finns han inte ens här varannan minut, varannan dag eller varannat år. Min pappa finns inte längre här. Känner inte min pappa längre, och ibland önskar jag att han tog en överdos eller mötte sin överman så han slipper den plågan han utsätter sig för och framför allt utsätter MIG för, för trotts allt hat jag har mot honom så går de inte en minut utan att jag oroar mig. Men jag vet att han kommer aldrig möta sin överman, för min pappa är övermannen, han kommer aldrig ta en överdos för han vet hur mycket mängder han pallar och min pappa vill inte ens dö.
 
Jag trodde helt ärligt att jag skulle sitta och gråta då jag skrev detta och lättade på mitt hjärta om sorgen av miin far, men jag känner ingenting just nu. Jag stirrar in på skärmen utan att röra en min, de enda som rör sig är mitt huvud. Jag sitter bara och skakar på huvudet och jag tänker, hur i helvete kunde jag sitta och försvara detta svin? Denna människa som kallat mig hora, gjort mig illa, velat mig illa, jagat folk på mig, hur i helvete kan jag sitta och kalla honom för pappa?! men det är ju trotts allt det är han är, han är ju min pappa. Jag kommer aldrig få en annan pappa oavsett hur mycket jag vill och har velat.
 
Detta är bara en sekunds hat i text om hur mycket han har gjort, finns så mycket mer och de skriver jag om imorrn. För nu måste jag börja städa, ska göra fint här hemma innan min älskling kommer hem som förövrigt också är en pappa, men han är allt som en pappa bör vara.
 
Saknar min gamla pappa.
 
P.s Man säger ju alltid att man känner ett tomtrum och att ser till att får de att fyllas, tomrummet alltså. Men tyvär kommer mitt tomma hål i mitt hjärta aldrig att fyllas helt, kommer alltid fattas en bit, så länge jag lever och det är pappas bit men de är någonting jag måste lära mig att leva med även om de kommer bli jävligt svårt. Ds.

Kommentarer
» Anonym

Massa kärlek till dig, du är stark! <3

2013-03-01 // 18:29:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu
Spela poker, casino, bingo m.m online. Massor av bonusar på Bonusar inom Poker, Casino, Slots med mera - PokerCasinoBonus